Johannas hörna

Innan Alma kom hade jag bestämt mig för att bara skriva en förlossningsberättelse om det gått bra. Detta för att undvika att blivande mammor skulle behöva läsa någon skräckhistoria och bli uppskrämda i onödan. Allting gick lyckligtvis jätte bra så här kommer min berättelse med mina känslor och tankar.

Fredagen den 15:e augusti vaknade jag kl 04.15 av att jag behövde kissa. När jag ställer mig upp känner jag hur något rinner ur mig, jag har en binda i trosan (i förebyggande syfte ifall vattnet skulle gå, hade haft det i en vecka ungefär) så jag går till toaletten och kissar och så rinner det ut lite till. Vattnet har gått tänker jag, sätter i en ny binda och går ner för att ringa till förlossningen. När jag kommer ner äter jag lite yoghurt först och känner efter. Sedan har Christer vaknat och kommer ner och frågar om jag inte kan sova. Jag tror att vattnet har gått svarar jag och säger att jag ska ringa förlossningen.

Jag ringer och får rådet att ta två alvedon och gå och lägga mig igen. Hon trodde inte att det var vattnet som gått utan kraftigare flytningar. Men känner jag att det utvecklas är det bara att höra av sig igen.

Vid det här laget känner jag inget men går på toaletten igen och då kommer en stor röd blodig klump ut. Slemproppen antog jag och berättade för Christer. Nu är klockan ungefär 05.15. Här börjar jag känna lite små värkar men jag hade ju läst och hört att det kan ta flera dygn innan förlossningen startar efter att slemproppen gått så Christer åker iväg till jobbet vid 6 tiden och jag säger att jag hör av mig om något händer.

I stort sett så fort han åkt blir värkarna starkare. Så jag skickar ett sms om att jag vill att han kommer hem igen. Sedan äter jag lite mer frukost och ställer mig sedan i duschen.

Jag klev ur duschen när Christer kom hem och så bestämde vi oss för att se på en film. Men jag kunde inte sitta ner så jag gick fram o tillbaka och kl halv 8 hade jag så ont att jag inte kunde stå längre, benen bara skakade. Så jag ringde förlossningen och sa att vi kommer in. Jag hade skrivit ner värkarna på ett papper och hade vid det här laget en värk var 3:e minut ungefär.

På vägen till förlossningen fortsätter jag att få värkar var 3:e minut ungefär och jag andas på så bra jag kan.

Vi kommer fram till sjukhuset strax innan kl halv nio och på vägen in till förlossningen, som bara är några meter att gå, får jag stanna tre gånger och krama Christer när jag får en värk. När vi kom in på förlossningen kl 8.30 fick vi komma in i ett rum med säng och dusch och där tog de mina uppgifter. Vid det här laget får jag lite smått panik vid varje värk eftersom de eskalerat i styrka så snabbt. Jag var väl i chock antar jag. Alla säger ju att det ska ta så himla lång tid för förstföderskor och att man går med värkar länge innan de blir riktigt intensiva. Men vid det här laget hade jag så ont i benen att jag inte kunde koncentrera mig på andningen. Men Christer och en yngre sjuksköterska som satt med oss lugnade mig. Kl 9 fick vi en förlossningssal och så tog de min temperatur, 36,3 grader, kollade blodtryck, puls, satte en kanyl i handen och kopplade på CTG. Sedan kollade de livmoderhalstappen som var helt utplånad och konstaterade att jag var öppen 3cm.

Hon passar också på att fästa en elektrod vid bebisens huvud och tejpar fast den på mitt lår.

Efter en stund testade jag lustgasen och den använde jag mig av ända fram tills det var dags att börja krysta.

Jag hade inga höga förhoppningar om lustgasen utan trodde att jag skulle hata den eftersom många säger att man blir alldeles lullig eller mår illa, men jag tyckte att den var jätte bra och den gjorde mig bara lugn och lite trött.

Sedan var det ju det där med att man ska dricka ett glas saft i timmen. Jag var inte det minsta sugen på saft men både Christer och den yngre sjuksköterskan (som förresten var hur gullig som helst!) tjötade på mig så efter att ha tagit några klunkar svepte jag ett helt glas för att få tyst på dem en stund^^

Christer försökte prata med mig och frågade vad som hänt på ”Orange is the new black” eftersom jag kollat på den serien i veckan när han jobbat, men det gick inte att ha någon konversation med mig för jag gav bara korta svar och ville helt bara be honom att vara tyst. Haha ^^ Jag satt liksom och blundade och gick in i mig själv när jag tog värkarna.

Någon gång runt kl 10.30 vill de att jag ska gå upp och kissa så det gör jag.

När jag kommer tillbaka vill de att jag ska ligga på sidan istället för halvsittandes, eller helst av allt gå eller sitta på en pilatesboll men mina ben skakar som asplöv varje gång jag får en värk så jag säger bara kort och gott att det kan jag inte.

Men jag går dem lite till mötes genom att testa att ligga på sidan en stund. Men det blir snart så att jag halvsitter igen.

Kl 11.00 frågar jag barnmorskan, som också är otroligt trevlig, när hon ska kolla om jag öppnat mig mer och hon säger att hon kan göra det kl 13. Jag bara kollar på henne och säger va!? Ska jag vänta så länge!!??

Då säger hon att hon kan kolla kl 12, hon vill inte kolla för många gånger och störa mig för det här kommer ju att ta tid. Jag är ju förstföderska. Då bara blänger jag på henne och hon verkar ha förstått att jag menade allvar så då säger hon: Om du klarar dig en halvtimma till så kommer jag kl 11.30 och kollar dig så ska jag bara ta hand om en annan sak först. Det var okej kände jag och så gick hon.

Kl 11.30 kommer hon tillbaka och kollar mig. Ja, säger hon, det här har gått snabbt för du är faktiskt helt öppen nu. Men det är inte dags att börja krysta riktigt än för bebisens huvud måste sjunka längre ner i förlossningskanalen först. Så nu är det bara att vänta på att värkarna och kroppen gör sitt jobb.

Jag visste väl det tänkte jag! Vänta till kl 13.. jo visst!

Vid det här laget var värkarna kraftigare och jag kände verkligen hur något tryckte på nedåt för varje värk jag hade. Värkarna kom nu var 2-3:e minut och höll i sig mellan 45-50 sekunder.

Klockan 13.03 kunde jag inte hålla emot längre utan kroppen ville krysta så det fick jag. Nu lade jag ifrån mig lustgasen och hade fötterna på varsin platta för att kunna spjäna emot och ta i ordentligt.

Christer satt intill mig och höll mig i handen eller armen men jag skakade bort hans hand. Sedan kommer jag ihåg att han strök mig på axeln också.

Vid 13.40 gav de mig lustgasmunstycket igen och sa att det var syrgas som bebisen behövde, strax efter det kom det in ytterligare två kvinnor som presenterade sig. Dessa var förlossningsläkare. (Varför de kom in visste jag inte då men det fick jag veta senare). Den yngre sjuksköterskan som varit med hela tiden stod nu och höll i min vänstra fot för att jag bett henne göra det så jag skulle kunna ta i ordentligt. Barnmorskan satt med varma kompresser mellan mina ben för att mjuka upp huden och minska risken för att jag skulle spricka. Så jag tittade upp och sa åt en av de andra kvinnorna att hålla i min andra fot och så tryckte jag på. Då kände jag verkligen hur någonting trycktes ur mig så jag öppnade ögonen (hade blundat hela tiden) och precis då ser jag en blå bebis komma ut. Klockan är nu 13.48.

Barnmorskan kollar bebisen och så fort hon skriker blir hon snabbt rosa. Det är en tjej va? Säger jag och mycket riktigt, det är det. Jag hade rätt hela tiden!^^

De torkar henne lite lätt och sätter på henne en mössa och så frågar de om de kan lägga upp henne på mitt bröst. Ja det är klart! (Vad är det för fråga tänkte jag). Både jag och Christer bara tittar på henne. Jag kan inte förstå hur hon kan ha fått plats i min mage och hur jag lyckats få ut henne!? Och jag tror Christer säger något om att jag varit duktig men jag kommer inte riktigt ihåg^^

De tar blodprov från navelsträngen eftersom jag har en negativ blodgrupp så de ska veta om jag behöver ta en spruta eller inte.

Efter en stund klipper Christer navelsträngen och sedan krystar jag ut moderkakan som kommer direkt.

Jag får någonting i nålen på handen som ska förhindra att såret efter moderkakan börjar blöda för mkt.

Sedan trycker hon mig på magen för att kolla så det inte blivit någon blödning och detta upprepas en gång i kvarten de följande två timmarna. Och det var inte skönt kan jag säga!!

Sedan kollar hon om jag spruckit, en liten rispa på insidan av ena blygläppen bara så hon syr tre stygn och sedan är det bra. Här säger hon något om att man inte kunde tro att jag var förstföderska och att jag skött mig så bra. Och att hon var förvånad och glad över att hon fått vara med på min förlossning då hon går av sitt pass kl 14.00 och inte trodde att bebisen skulle hinna komma innan dess.

Sedan berättar hon att förlossningsläkarna kommit in pga att bebisens hjärtljud gått ner hastigt det sista och att hon trodde att de skulle behöva ta hjälp av sugklocka för att undvika syrebrist. Men när de kom in och jag fick stöd under foten kom hon ju direkt så det behövdes inte. Anledningen till att hon ”satt fast” var att hon hade ena armen intill huvudet, vilket gjorde att det blev väldigt trångt. Så när hon berättar detta är jag ännu gladare över att jag inte sprack mer än vad jag gjorde.

Sedan frågar hon om jag tänkt amma och så ber hon mig att testa att lägga henne intill bröstet och hon suger tag direkt. Vilken lättnad för mig som varit orolig för just den delen.

Efter det blir vi lämnade ensamma en stund.

Nyblivna föräldrar <3