Häromdagen var en av mina närmsta vänner här på besök och vi satt och pratade som vanligt om vad som hänt sedan vi sist sågs, både roliga och tråkiga saker. Som vanligt så halkade samtalet in på bådas vårt sätt att alltid överanalysera saker och fokusera på det negativa. När man väl har hamnat i den tankebanan så är det som en ond cirkel som bara rullar på och det beteendet är väldigt svårt att bryta. Som vi pratade om då så tror jag att jag genom att tänka och förutsätta att saker kommer att gå dåligt skyddar mig själv. För om jag är mentalt förberedd på katastrof så kommer det inte att bli en chock om det väl inträffar, och har jag redan från början antagit att något ska vara svårt eller gå fel så blir smärtan inte lika smärtsam för då har jag redan ställt in mig känslomässigt på att det var så här det skulle gå. För smärta är ju något man i så stor utsträckning som möjligt vill undvika, både för sig själv och dem man älskar.
Den allra värsta smärtan som jag personligen har behövt genomgå var den jag upplevde innan vi blev gravida med Alma. Att få bli mamma har varit mitt livs största önskan och längtan och att då månad efter månad gå och längta och hoppas eftersom man vet att man har prickat in ägglossningen och sedan ändå inte ”lyckas” var så otroligt smärtsamt och psykiskt påfrestande. Jag vet att många upplevt eller upplever exakt samma sak och den smärtan och förtvivlan är ingenting som man önskar någon. Att bilda familj ska ju vara något roligt och magiskt och det är det ju, men vägen dit kan vara väldigt lång och full av hinder. Trots det så var resan så värd det i slutändan, till slut så fick vi de där två strecken på testet och jag hade världens lättaste graviditet som slutade i att vi fick världens finaste skatt, vår Alma. <3
Den där smärtan som jag kände innan jag blev gravid är dock en som jag aldrig vill uppleva igen. Jag har alltid tänkt mig två barn men jag tror att jag har pressat bort den tanken väldigt mycket dels på grund av smärtan som jag vet att det kan medföra. För det gör fruktansvärt ont att längta efter och vilja ha något som man kanske inte kan få. Så då är det ju helt enkelt bättre att inte längta efter tex ett barn till. Det är i alla fall vad jag försöker att lura i mig själv, men det går ju sådär vissa dagar. Tanken om att Alma ska få ett syskon finns ändå där och varje gång som jag ser andra syskon ihop, en bild på instagram där de myser med varandra så vill jag inget hellre än att Alma också ska få uppleva det där och få den där speciella syskonrelationen. Jag hade älskat att få uppleva ännu en graviditet och att få vara mammaledig igen. Men när man inte har lätt för att bli gravid och är medveten om det så är det svårt att ta det som det kommer och tänka att ”det blir om det blir”, för man vet att så inte är fallet. Det blir inte bara, man måste kämpa för det. Jag är en väldigt känslomässig människa men oftast så stänger jag in alla känslorna inom mig, också som ett sätt att skydda mig själv på. För jag vill ju verka vara stark. Idag känner jag mig dock inte så stark och jag kände ett behov av att få skriva av mig, och det är faktiskt okej, det är okej att dela med sig av sina känslor och tankar oavsett om andra kan relatera till eller hålla med om dem eller inte.
Jag är så oändligt tacksam för den här lilla människan. Hon är och kommer för alltid att vara livets största gåva <3
Jag är uppvuxen med samma negativa tänk. Mina föräldrar är likadana så det är inte så konstigt. När jag träffade min nuvarande sambo blev det extra tydligt då han är tvärtom (optimistisk och tror att allt löser sig på något viss). Efter detta uppvaknande, för medvetenhet är ju en stor del av det, har jag börjat arbeta för att jobba bort det negativa tänket. Nu några år senare har det blivit mycket bättre, ibland hamnar jag tillbaka i den dåliga spiralen men då försöker jag medvetet bryta den negativa tankebanan med en gång. Jag har gått hos på samtalsterapi bland annat för att arbeta med mig själv. Om man är intresserad av personlig utveckling finns det också många spännande böcker att läsa/lyssna på. Men det viktigaste för att göra en förändring är ju den egna viljan och medvetenheten.
Jag förstår hur du tänker, men försök att slappna av. Psyket och kroppen hänger ihop mer än vad man kan tro och går man och tänker att det ska gå illa hela tiden så är det inte så lätt för kroppen att samarbeta.
Tro mig, jag har varit där! Försök att släpp allting ett tag och var lite snäll mot dig själv så kommer allt att bli lite lättare och jag tror att du blir gladare 🙂
Ja jag måste försöka överanalysera allting och bara låta saker bli som de blir. Nu är ju min favorit tid på året här och julen närmar sig med stormsteg så då är det tack och lov lätt att bara njuta och leva sig in i julbubblan. Så det ska jag definitivt göra nu.
Har du kollat upp det faktum att du har svårt att bli gravid? Fått det bekräftat liksom?
För annars är det vanligt att det tar TID att bli gravid, snittet ligger på ca 7 månader, men det är lika vanligt att bli gravid efter en månad som efter 14 månader. 80% av alla par blir gravida inom ett år. Så har man DETTA tänk i bakhuvudet bör det kännas lite lättare 🙂
Jag förstår ditt tänk, men om man alltid förbereder sig för katastrof tror jag man missar den genuina lyckan när det faktiskt går bra. Man har ältat och oroat sig och i princip ”förstört” lyckan för sig själv. Försök öva upp att mer ha ett realistiskt tänk istället för katastrof. Då är du mer snäll mot dig själv.
Jag tyckte veckorna innan plusset var tufft, men nu ser jag fram emot när det är dags för att försöka för barn nummer två. Jag har ställt in mig på att det kommer ta tid och sedan får det bli som det blir. Mer än så jag kan inte göra 🙂
När jag var 16 år så hade jag många urinvägsinfektioner efter varandra och fick då göra en gyn undersökning, då sa gynekologen att min livmoderhalstapp är böjd mycket bakåt och att jag skulle vara medveten om att det i framtiden kunde bli svårare för mig att bli gravid. Detta sa även en barnmorska när jag tog mitt första cellprov flera år senare. Dock så blev jag ju gravid med Alma inom tidsramen för ett år, men ett år känns ju som en hel evighet när man längtar efter något så mycket.
Jag försöker att tänka positivt och i vardagen så är det inga problem, då är jag jätte lycklig och glad, men så kommer de där tankarna när man har något viktigt beslut att fatta och då överanalyserar jag allting och så slutar det med att jag bara fokuserar på alla risker. Men det är ju ingenting som jag kan styra över egentligen, det blir ju som det blir och oavsett om jag tänker att det ska gå åt skogen eller kommer att gå bra så är det ju ingenting man kan veta eller egentligen förbereda sig på innan i alla fall.
Jag är likadan. Jag ställer också alltid in mig på katastrof och ibland blir man glatt överraskad men oftast inte. Hatar att få rätt i vissa fall om du fattar vad jag menar. Innan graviditeten med Vår äldsta dotter hade vi haft flera missfall och jag kände mig misslyckad och hatade att aldrig bli gravid och få se magen växa. Så jag tog hjälp. Finns en fantastisk människa inne i fkp som hjälper just såna som dig och mig. Maila mig om
Du vill veta mer. Allt är på naturlig väg med akupunktur bla och hon har hjälpt många att bli gravida. Jag är så tacksam att jag tog hjälp. För ett barn är det mest ljuvliga och fantastiska gåva man kan få. För att inte tala om två! Känner mig lyckligt lottad och det är lätt för mig att säga i efterhand men det ÄR värt all psykisk smärta med en graviditet till. All lycka till!
Testa en negativ detox, varje gång man känner sig nere eller är negativt inställd till nåt så försöker man vända på det. Det ändrar ju inte hela ens inställning till allt men man lär sig helt klart ett å annat. 🙂
Ja men precis, jag försöker och det funkar i perioder men sen ramlar jag lätt tillbaka i mitt gamla tankesätt. Men att bara vara medveten om det gör ju ändå stor skillnad då jag vet att det egentligen bara är saker i mitt huvud.