Johannas hörna

Alltså fy vilken dag det har varit! Den blev inte alls som planerat. Det var tänkt att jag och Alma skulle åka in till stan en stund idag för lite mor och dotter tid då de hade lite festligheter på torget med hoppborg, smurfdisco osv. Innan vi åkte hem var det sedan tänkt att vi skulle svänga förbi min gamla klasskompis med familj och lämna en ballong och gottepåse från Almas kalas eftersom de var sjuka och inte kunde komma förra helgen.

Så i morse gick vi upp och åt frukost, sedan badade vi, klädde på oss, gick ut med Spike och hoppade i vattenpölar. Alma var på strålande humör och såg sedan fram emot att åka till stan så vi gick in och åt en lättare lunch och sen så åkte vi. När vi kom dit så ställde vi oss i kön till hoppborgen som var ganska lång, de hade två köer, en med yngre barn och en med äldre barn och sen tog de in 10 barn åt gången, varannan gång från de två olika köerna. Barnen fick sedan hoppa i ca 10 minuter och så var det byte. Vi stod i kö i ca 20-25 minuter och när vi sedan kom in så ville Alma inte hoppa utan hon skulle ut, så vi gick ut. När vi kom utanför avspärrningen så ångrade hon sig och ville hoppa i alla fall men då hade kön växt sig ännu längre så vi hade fått vänta i minst en halvtimme till för att det skulle bli hennes tur igen så jag sa till henne att vi kunde gå och titta på något annat eller äta en glass istället och hon flippar ut TOTALT!!! Skriker halsen av sig, sätter sig på marken och bara gapar. Jag tar med henne och sätter mig med henne på en trappa och försöker lugna henne och förklara men hon skriker bara ännu högre. Det tog en halvtimme för mig att få den här skrikandes ungen tillbaka till bilen!!! Alltså jag trodde att jag skulle DÖ!!! Det är så sjukt att det inte går att prata med henne när hon fått ett sånt där bryt och man känner sig så jävla hjälplös och utsatt, speciellt då man är på stan och alla tittar på en. Hade vi varit hemma hade jag bara ignorerat henne tills hon lugnat sig men det funkar ju inte riktigt ute. Jag försökte bära henne och då skulle hon gå själv, när jag satte ner henne skulle hon bli buren och så höll det liksom på samtidigt som hon skrek halsen av sig och var illröd i hela ansiktet.

Det som skulle bli en rolig dag blev istället en katastrof och vi åkte direkt hem igen utan att hinna träffa våra vänner. När vi kom hem så lämnade jag över ungen till Christer och så tog jag Spike och gick iväg. När jag kom tillbaka så satte jag mig ute på altanen för mig själv och fortsatte att vara bitter, för det är precis vad jag blev, så bitter och arg över att hon förstörde det jag hade planerat. Jag vet, det är ingen idé att vara arg över det för hon är bara 3 år och förstår inte, men jag kan inte hjälpa mina känslor. Hela dagen blev ett enda stort slöseri av tid bara känns det som och jag är så besviken!!

Jag fattar inte hur humöret kan svänga så fort som det gör hos den här lilla människan! Alltså det är ju helt otroligt att man som förälder inte blir helt kokko i huvudet och måste bli inlagd så mycket som man måste kämpa med känslor och humörsvängningar!!!