Johannas hörna

Nu var det dags för ett sånt där långt inlägg med mina tankar, känslor och funderingar igen, så om ni inte vill läsa så är det bara att scrolla förbi.

Den här vintern har varit riktigt jobbig för mig, Ja för hela min familj så klart då de påverkas av hur jag mår. Jag har inte alls varit lika glad och pigg som jag brukar, jag saknade helt den där julkänslan som jag brukar ha, har varit trött, inte haft någon lust eller känt någon inspiration till att vara kreativ. Jag har hatat att laga mat, stört mig på det mesta med huset och trädgården som inte är klart, haft ångest över att jag inte kan spara en massa pengar så vi kan renovera och göra klart det vi vill med huset snabbare, ja det har varit en jobbig period med en massa tankar och känslor helt enkelt. Mitt tankesätt har varit negativt inställt och jag har inte kunnat komma ur det utan det har bara snurrat på.

Vinterdepression kanske?

Det kan det mycket väl vara, sedan har säkert alla händelser från förra året som jag tyckt varit jobbiga bidragit till mitt mående också. Att gå från att vara mammaledig till att lämna bort Alma på dagarna vilket var otroligt tufft för mig och absolut inte något som kom naturligt eller som jag egentligen ville göra. Jag vill ju bara vara med henne hela tiden och inte missa något i hennes utveckling. Hon är ju vårt första barn, och kommer antagligen att vara vårt enda barn så det känns liksom som att jag verkligen måste ta tillvara på varje sekund då jag bara kommer att få uppleva allt som händer här och nu just nu. De känslorna har gett mig otrolig ångest emellanåt men samtidigt är det ju så jag kände just då och jag har accepterat att det är okej. Det är okej att ha känslor som är jobbiga, livet är inte alltid lätt och man är inte lycklig och glad 24/7.

Sedan har vi det här med jobb. Jag har aldrig haft något riktigt drömjobb, jobba gör man för att man måste tjäna pengar. Om jag hade kunnat välja så hade jag varit hemmafru men det funkar inte ekonomiskt för oss^^ Men, vi har kompromissat och jag har turen att kunna jobba 50% och det klarar vi oss på. På så sätt mår jag bättre psykiskt då jag får en massa tid med Alma och jag hinner inte tröttna på mitt jobb då jag inte är där från 7-16 fem dagar i veckan. En del människor älskar och brinner ju verkligen för sitt jobb eller så vill man tjäna en massa pengar så man kan åka utomlands, köpa dyra kläder och möbler eller gå ut och äta på fina restauranger. En del måste jobba mycket för att de köpt ett dyrt hus och har huslån på flera miljoner, ja anledningarna är oändliga. Jag vill göra en massa på vårt hus som kostar pengar, men, det jag allra mest vill är att ha så mycket ledig tid som det bara går nu när Alma är liten, speciellt som jag har haft det tufft det senaste året också, så att i genomsnitt jobba tre dagar i veckan som jag gör nu känns precis lagom. Då kommer jag ut och får lite miljöombyte och Alma får leka av sig på förskolan som hon älskar.

Förra året så bytte jag ju jobb två gånger och det var väldigt tufft för mig psykiskt. Två gånger var jag tvungen att byta arbetsmiljö, arbetsuppgifter och kollegor och samtidigt så mådde jag inte bra. Ett tag innan jul var jag verkligen på väg rakt in i väggen kände jag och jag ville bara bryta ihop och ge upp. Allting kändes överväldigande och jag hade ingen ork kvar och kände ingen livsglädje alls. Men nu, nu har jag varit på samma arbetsplats i lite över ett halvår och äntligen känner jag att jag kommit in i det och vet vad jag ska göra och hur lång tid saker och ting tar. Vissa arbetsuppgifter kändes jätte tunga i början då man inte hade någon bra rutin på det, jag tog lång tid på mig om man gjorde det ordentligt eller så slarvade jag för att bli klar i tid och jag tänkte att mina kollegor tyckte att jag var kass och så kände jag mig ännu sämre och tänkte att jag var kass och det hjälpte ju verkligen inte. Men äntligen har jag som sagt fått in en bra rutin och det känns så mycket roligare att gå till jobbet nu.

Det känns äntligen som att jag börjat se ljuset i tunneln och börjar få tillbaka livsgnistan. Kanske beror det på att våren är på väg? Eller så har jag bara fått bearbeta mig igenom alla känslor. Det jag skrivit om ovan är bara få av allt jag grubblat och mått dåligt över det senaste året. Krånglande bilar, att bröllopet inte blev riktigt som det var tänkt, att vi varit mycket sjuka i vinter och den här syskon vs ensambarn frågan är andra saker som tagit otroligt mycket på mina krafter.

Jag har också fått inse att jag inte klarar allt på egen hand, hur mycket jag än vill. Att jag måste be om hjälp för att få den, för hur mycket jag än tycker att vissa saker är solklara så är det inte lika uppenbart för andra. Det är bara jag som lever i mitt huvud och bara jag som kan berätta vad jag stör mig på eller vill att någon annan hjälper mig med. Men det är svårt, riktigt svårt tycker jag.

För någon vecka sedan när Christer spelade musik här hemma och jag och Alma dansade runt och fjompade på till ”Always look on the bright side of life” så föll polletten ner. Jag var tvungen att försöka ändra mitt tankesätt och min inställning annars skulle det gå helt åt helvete. Så det har jag gjort sedan dess, försökt att tänka på allt jag har och inte allt det jag inte har, allt jag är tacksam för och inte det jag är bitter över. Självklart faller jag tillbaka ibland, som förra veckan innan jag fick mens, men sedan kommer jag lättare tillbaka på rätt spår igen än vad jag har kunnat göra innan. Nu försöker jag verkligen att tänka positivt och jag märker hur lusten att pyssla, baka och laga mat har börjat komma tillbaka. Saker som jag älskar att göra och som i sin tur ger mig ytterligare glädje och pepp. Början på en god cirkel istället för en ond har börjat och jag hoppas att det håller i sig nu och att jag bara kommer må bättre och bättre när våren och sommaren kommer. Jag hoppas att min ändrade inställning kommer att göra det här året fantastiskt bra, för det är jag faktiskt värd! Ett år då jag kan känna lycka inifrån och ut och inte försöka skapa lycka genom att ändra på saker i min omgivning eller köpa vackra saker, fast det kommer jag ju i och för sig också att göra eftersom jag tycker att det är kul, men framför att så vill jag bara kunna känna mig lycklig för att jag är det. Så bort med all negativitet så gott det går, är någon dryg eller får mig att må dåligt, då ska jag säga det till dem så de vet och inte bara låtsas som ingenting. Alma ska lära sig från tidig ålder att man ska behandlas och behandla andra med respekt och vänlighet men att det är okej att ryta ifrån också.

Det var skönt att få skriva av sig lite, och det här är som sagt mina tankar och känslor och jag räknar varken med att ni ska förstå dem eller känna igen er men jag ber om att ni ska respektera dem. Alla är vi olika och handskas med livets prövningar på olika sätt. Vissa kan tycka att mina ”problem” är som en fluglort i rymden i jämförelse med sina egna problem, och så kan det säkert vara. Men jag lever ju mitt liv och du ditt så för mig är mina problem stora, hur små de än verkar vara i dina ögon. Så är det och det är okej.