Johannas hörna

Sedan Alma föddes har vi fått frågan om när nästa barn kommer. En fråga som jag tror att många känner igen. Ju äldre hon blivit desto oftare kommer frågan och oftast har jag svarat att vi haft turen att få ett friskt och välskapt barn och det finns ingen garanti för att vi ens kan få ett barn till så vi är väldigt nöjda som det är för tillfället.

Jag har funderat VÄLDIGT mycket över det här. Hur skulle jag vilja att vår familj ser ut? Min fantasi när jag tänkt på framtiden har alltid varit två barn. Det har liksom känts självklart. Jag har alltid velat bli mamma och det har verkligen varit mitt livs stora eftersträvan och min största dröm och längtan. När Alma kom så uppfylldes allt det där på en och samma gång och jag känner liksom inte den där längtan längre. Jag har ju fått precis allt det jag någonsin kunnat drömma om. En alldeles perfekt liten tjej.

Ska man inte vara nöjd så? På ett sätt tror jag faktiskt att vi båda är ganska nöjda så. Men är det själviskt? Är det inte bra för Alma att ha ett syskon som hon kan dela allting med, både nu och när hon blir vuxen? Å andra sidan har inte varken jag eller Christer någon jätte tight relation med något av våra syskon. jag har en lillebror och en lillasyster och Christer har en storebror och fyra småsyskon. Jag har vänner som har super tighta relationer med sitt/sina syskon och det är faktiskt något som jag önskar att vi skulle kunna ge Alma. Men det finns ju inte alls någon garanti för att det kommer bli så. Dessutom har jag flera vänner med barn i Almas ålder som hon kommer att växa upp ihop med och förhoppningsvis få en nära relation till.

Sedan funderar jag på det här med tid, hur ska tiden räcka till för två barn? Tar det mycket mer tid än med ett barn? Hur mycket dyrare skulle det bli med två barn än ett? På många ställen kan man ju betala familjepris i inträde om man är två vuxna och två barn så det skulle väl inte påverka så mycket just med sådana saker, men allt annat!

Samtidigt som jag tänker att det är taskigt mot Alma om hon inte får ett syskon så tänker jag också att det kanske är taskigt om hon får det. Då måste hon ju helt plötsligt dela sina föräldrar och vår uppmärksamhet med någon annan. Och förtjänar inte ett barn sina föräldrars fullständiga uppmärksamhet och kärlek? Jag vill aldrig någonsin att hon ska känna att hon blir åsidosatt och om det skulle bli så att hon får ett syskon någon gång så skulle jag verkligen göra ALLT för att hon skulle känna sig involverad och lika mycket sedd och hörd som innan. Samtidigt vill vi inte att hon ska bli bortskämd utan lära sig att dela både sin tid med oss och sina saker med andra.

Hur skulle det bli med ensamtid för oss föräldrar? Existerar det ens när man har mer än ett barn?? Utan att planera och lämna bort barnen då menar jag. Det känns ju inte som att de kommer somna samtidigt och sova hela natten båda två liksom. Man skulle ju kunna vänta i ett par år, tills Alma är större och sover bättre. Men jag vill inte ha allt för många år mellan barnen i så fall. Ett sladdisbarn är inget alternativ som jag känner nu. Jag vill inte behöva börja om från början igen om 5-10 år liksom. Nej nej!!! Dessutom är jag så nojig över saker så en graviditet när jag är över 30 är heller ingenting som jag skulle våga mig in på med tanke på alla ökade risker man läst och hört om. Jag vet att de allra flesta är över 30 när man får barn idag, och att allt går jätte bra. Men jag tänker hela tiden att händer det något så är det klart att det händer mig. En riktig obotlig pessimist är vad jag är! Tyvärr!!

Vi har diskuterat för – och nackdelar med ensambarn vs syskon flera gånger och vägt dem mot varandra. Vi är dessutom väldigt duktiga båda två på att tänka på alla risker så listan med nackdelar är ganska tuff.

Nackdelar:

• Det blir trångt med två bilbarnstolar i bilen.
• Det blir mer vab då båda barnen kommer vara sjuka och säkert inte samtidigt utan efter varandra.
• Risken finns att jag får en hemskt jobbig graviditet
• Jag kan få komplikationer under graviditeten eller förlossningen och bli sjuk eller i värsta fall dö!!!! Då blir Alma utan mamma. Skulle det verkligen vara värt risken??!!
• Vi kan få ett barn med kolik och jag kan få förlossningsdepression! Jag och min syster hade kolik när vi var små. Skulle jag verkligen klara det rent psykiskt. Min mamma gjorde inte det utan blev sjuk när min syster var liten så där finns en stor rädsla att jag kan komma att gå igenom samma sak. Jag som barn vet hur det känns att växa upp på det sättet och det är ingenting som jag vill att Alma ska behöva gå igenom om det går att undvika. Samtidigt vet jag att det i så fall går att få hjälp.
• Det kommer ta längre tid att bli klara när vi ska någonstans.
• Det kommer bli dubbelt så mycket tvätt.
• Ljudnivån kommer höjas.
• Huset kommer bli stökigare.
• Vi måste renovera ett barnrum till, inte i början det har vi också diskuterat. bebisen kommer isf sova i vårt sovrum det första året som Alma gjorde och sen kan de dela sovrum i några år eftersom vi har ett lekrum också.
• Ekonomin skulle bli sämre då jag skulle behöva vara mammaledig igen.
• Jag kommer antagligen få slappare bröst om jag skulle genomgå en graviditet och en period med amning till. Ja resten av kroppen skulle nog också få sig en rejäl käftsmäll…..
• Det var extremt jobbigt i slutet av graviditeten då Alma tryckte mot lungorna och jag inte kunde andas ordentligt, det ser jag inte fram emot att få uppleva igen.
• Det kommer bli så mycket mindre sömn för mig!!!
• Jag kommer få ännu mindre tid för bara Spike.
• De finns dagar då Alma är fruktansvärt trotsig och just de dagarna är man så tacksam över att bara ha en unge^^

Fördelar:

• Spädbarn är ju så söta, och den tiden är ju så fruktansvärt kort och det hade varit så häftigt att få uppleva det igen.
• Det hade varit häftigt att få genomgå en graviditet igen. Den här gången kanske det till och med skulle vara utan konstant oro och fruktan över att något skulle hända barnet.
• Att känna bebisen sparka inne i magen och gå på kontroller och få höra hjärtljudet. Det är bland det häftigaste jag varit med om. Det hade varit så underbart att få uppleva en gång till.
• Jag är säker på, trots att jag tvekar ibland, att jag absolut skulle ha tillräckligt med kärlek för att det skulle räcka åt två barn och att kärleken kanske till och med skulle bli om möjligt ännu starkare. Både till barnen och till Christer.
• Alma skulle ha någon att dela alla sina upplevelser med. Som faktiskt vet precis hur hon har det.
• Förhoppningsvis skulle risken att Alma blir allt för bortskämd minska då hennes morföräldrar får ett barnbarn till att koncentrera sig på eftersom de i nuläget bara har ett^^
• Jag är säker på att Alma skulle bli en fantastisk storasyster. Hon är så omtänksam och givmild och med hennes attityd skulle småsyskonet i framtiden inte behöva oroa sig, för Alma hade varit där och backat upp och skyddat om det behövdes.
• Vi får användning för vårt sista orenoverade rum på ovanvåningen som vi för tillfället inte vet vad vi ska göra med^^
• Tänk att ha två små människor som kryper upp i famnen och kramas och pussas och bara älskar en gränslöst mycket <3
• Jag skulle få ordna med fler kalas!!!
• Alma och syskonet hade alltid haft varandra och förhoppningsvis kunnat leka så jag som idag inte behöver underhålla och sysselsätta hela tiden utan kan hinna få lite gjort. Önsketänkande???

Det finns en speciell tanke som konstant gror i bakhuvudet på mig. Den är: Tänk om jag/vi ser tillbaka på livet om 10-20 år och ångrar att vi inte försökte få ett barn till. Att jag/vi ångrar mig/oss när det är för sent att göra någonting åt det. För en sak är jag säker på, skulle vi få ett barn till så hade vi aldrig ångrat det. Man kan inte ångra ett barn. Det räcker med att se på Alma så vet jag att det är sanningen. För aldrig i livet hade jag kunnat ångra henne och all den kärlek hon ger och skänker oss. Hon är verkligen det bästa som någonsin hänt <3

Det här blev ett långt och lite rörigt inlägg. Men jag kände att jag behövde skriva ner lite tankar och funderingar. Mest för min egen skull men också för att få höra hur ni tänker kring just detta ämne?

Hur fattade ni beslutet om hur många barn ni ville ha? Är det någon som läser som är ensambarn? Hur har du isf känt angående det genom livet? Har du saknat syskon eller har det räckt med nära vänner? Är det någon som läser som är förälder och bara har ett barn? Hur tänker ni kring det?

Jag vet att det finns många där ute som längtar så efter att kunna få barn och som antagligen tycker att jag är dum i huvudet som ens funderar kring detta. Att jag bara ska vara tacksam för att ha fått ett friskt barn och vara nöjd så. Men för mig är det verkligen en big deal. Barn är verkligen inte något som man bara skaffar. Vi kämpade för att få Alma och som jag skrev i början. Det är inte ens säkert att vi skulle kunna få fler barn även om vi försökte.