Idag är Alma hemma från förskolan då hon fått höstens första förkylning. Jag skulle börjat jobbet kl 13 idag och jobbat till stängning men jag får vara hemma tills Christer slutat och sedan åka och jobba de sista timmarna på dagen bara. Så nu sitter jag i soffan med en snorig och hostig Alma intill mig och bara andas efter den här fullspäckade kalashelgen och försöker sortera alla tankar i huvudet.
Semestern är slut, Almas födelsedag är förbi, morgnarna är allt kyligare och nu känns det verkligen att sommaren börjat lida mot sitt slut och att hösten är på intåg. Den värsta årstiden på året om man frågar mig med alla sjukdomar, mörkret, regnet och rusket. Usch!!! Som tur är så kommer ju julen där mitt i vintern som en räddning och det är det jag lever på hela hösten igenom. Förra hösten mådde jag verkligen jätte dåligt så jag har verkligen bävat för den här hösten och varit rädd att förra året ska upprepa sig, men jag hoppas att jag ska må bättre nu och kunna se bortom allt det negativa och fokusera på det positiva varje dag. Men det är inte alltid så lätt, speciellt inte såhär direkt efter semestern då man blivit bortskämd med att vara hemma. Jag tycker att det är riktigt tufft att gå tillbaka till vardagen med jobb och allt vad det innebär. Jag älskar ju att vara hemma med Alma och det är egentligen det enda jag vill vara, ta tillvara på den här korta tiden då hon är liten innan skola börjar och bara få vara tillsammans. Men det funkar inte så i verkligheten vilket jag vet, men jag blir ändå bitter över det och det får mig att längta tillbaka till tiden som mammaledig.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka lite (läs ganska mycket) på ett eventuellt syskon till Alma igen, eller kanske inte på ett syskon specifikt, men väldigt mycket har jag tänkt på att få uppleva en graviditet igen och att få vara mammaledig, alltså som jag saknar den tiden! Helt klart de bästa 1,5 åren i mitt liv!! Hade jag vetat när jag väntade Alma att det kanske bara skulle bli hon så hade jag tagit tillvara på det så mycket mer än vad jag gjorde. Det känns som att det är mycket som jag inte gjorde när jag var gravid som jag hade velat. Fram tills Alma var ca 1,5 år så var tanken alltid två barn så jag ”visste” att jag antagligen skulle få uppleva det igen, men nu när det inte är säkert längre så känns det väldigt sorgligt att jag kanske aldrig kommer att få uppleva en graviditet igen. Att känna de små rörelserna i magen, sparkarna och buffarna. Att fantisera om barnet i magen, vem det är och hur hen ser ut. Vissa perioder kan jag längta något fruktansvärt mycket efter det då jag vet hur fantastiskt det kändes när jag väntade Alma, men sedan kommer en period då jag istället tänker tvärtom. Att jag hade sådan tur som mådde så bra när jag väntade Alma och att jag säkert inte skulle ha samma tur igen utan gå igenom en helvetesgraviditet och då blir man ju genast inte lika sugen längre.
Varför kan inte någon bara ta en titt in i framtiden och berätta för mig hur det skulle bli så jag vet, så man kan fatta ett beslut grundat på fakta och slippa kasta sig ut i det okända för att sedan få se hur det går?? Varför kan man inte få veta i förväg att allt kommer att gå bra? Det hade gjort livet så mycket enklare!! Men det finns ju inga garantier för någonting i livet, vad som helst kan hända och det är både spännande och fruktansvärt skrämmande!
Med Alma i magen i vecka 38, bara några dagar senare låg hon i min famn <3
Absolut, om du känner att ett syskon behövs till Alma, så är det troligtvis så. Då vet du, och då behöver ni prata om det. Jag tror inte för en sekund att ni skulle ångra det. Och vid en ny mammaledighet kan även Alma också vara hemma på heltid eftersom det är ju 3 år tills hon börjar förskoleklassen (den ska ju bli obligatorisk) 🙂
Jag har ca 7 veckor kvar tills mitt andra barn föds. Min dotter fyller tre år i oktober. Jag förstår allt det där med att det blir jobbigt, att graviditeten kan bli jobbig osv. Men ändå.. Hur jobbig graviditeten eller första tiden än är. Tänk alla år som kommer.
Men jag förstår att valet inte är lätt.. jag har utgått från att saker komma gå bra och gör de inte det så får det lösa sig ändå. Tänk om du kommer ångra dig att du inte tog chansen, speciellt om du tycker så mkt om att vara med Alma. Då kommer du säkert tycka detsamma att vara hemma med ett till barn.
Jag tror lite på ödet ibland. Jag hade aldrig trott att jag skulle sitta här med tre barn men ödet ville nog det. Jag förstår hur du tänker, men jag känner att är det inte jobbigt att tänka på allt som kan gå fel? Fler barn är bara mer att älska. Det finns plats i hjärtat och stjärterum i huset, bara man vill. Man ångrar bara de barn som man inte fick.
Jo det r väldigt psykiskt påfrestande. Hjärnan går på högvarv hela tiden och jag har så svårt att bara släppa saker. Men, jag tror att om Alma fick ett syskon så skulle jag kunna släppa det helt sen. Då skulle jag definitivt känna mig ”klar” med den delen av livet eller vad man ska säga.
Hej! Våga ta steget! Det är värt det oavsett. Man ångrar aldrig de barn man fick bara de man inte fick. Kram
Jag förstår dig, men tänk så mycket man missar bara för ”allt hemskt som KAN hända”, livet blir inte roligt… Då ska man inte ens skaffa första barnet… Då hade du missat Alma 🙂 Risken för bitterhet ökar och lör öka rejält när det verkligen är försent… 🙂 Och riskerna för graviditeten ökar inte förrän du närmar dig 40… Det blir dock svårare efter 35årsålder…
Själv längtar jag, min dotter är 2,5 år nu, jag ska jobba två år nu som lärare och förhoppningsvis har vi ett till barn sommaren 2019 och ett eventuellt tredje ligger längre fram i tiden 🙂
Fast innan Alma hade jag ju ingenting att förlora, nu har jag ju ALLT att förlora om något skulle gå snett om du förstår hur jag menar?