När jag för någon vecka sedan bad er att ge mig inspiration till vad jag ska blogga om så togs bland annat syskonfrågan upp igen. Så nu när det har gått ett tag sedan jag skrev om mina tankar kring det tänkte jag göra ett nytt inlägg där jag berättar hur jag känner just nu. 
Titt som tätt får vi frågan angående syskon, eller så frågar folk hur gammal Alma är och när man svarat så säger de direkt att ”då är det snart dags för en till”. Jag hatar när folk säger och gör så!! De har ingen som helst aning om ifall vi kan få fler barn eller inte? Om vi försöker? Om vi fått missfall? Eller om vi helt enkelt inte vill ha fler barn! Jag tycker att det är så otroligt fräckt och okänsligt att lägga sig i hur andra väljer att ha sin familj.
Mina tankar och känslor kring detta med syskon varierar fortfarande väldigt mycket från dag till dag. Vissa dagar får jag värsta bebissuget medan andra dagar vill jag inte alls gå tillbaka till livet med kaskadspyor, läckande bajsblöjor och matning mitt i natten.
På midsommarafton, när jag såg hur glad Alma var över att få leka med alla andra barn så fick jag så ont i hjärtat, ont över att hon inte alltid har någon att leka med, tankar kring huruvida hon känner sig ensam eller inte började poppa upp i mitt huvud. Å andra sidan så är det ju så att hon har sina vänner på förskolan och faktiskt får leka med andra barn flera gånger i veckan. Dessutom är det ju så att om hon skulle få ett syskon om 1 år säger vi, så skulle det dröja ytterligare 1,5-2 år innan de skulle kunna leka bra tillsammans och sedan skulle de ganska snabbt växa ifrån varandra på grund av åldersskillnaden och inte ha samma glädje av varandra som mer jämnåriga syskon har. De skulle få en annan typ av syskonrelation liksom.
Samtidigt som tankarna om att det inte är ”snällt” att hon är ensam kommer upp så dyker även tankarna om att det vore ”elakt” att ge henne någon som hon måste konkurrera med om vår uppmärksamhet och tid. Jag vet att det oftast funkar utmärkt, men jag får ändå ont i magen när jag tänker på att Alma kan känna sig åsidosatt eller bortprioriterad, inte för att vi skulle göra det medvetet men med ett spädbarn så kretsar liksom livet kring amning, blöjbyten och sömn. Jag vill aldrig att Alma ska behöva känna att jag inte har tid till henne. Jag vill att hon ska veta att jag alltid finns där och att hon alltid kommer vara mitt prio 1.
Sedan så tänker jag att det nog kan vara ganska skönt för Alma att få vara ifred och ha det lugnt när hon kommer hem från förskolan och att hon får ha sin mamma och pappa för sig själv nu när hon är liten. Inom bara ett par år så kommer hon att gå i skolan fem dagar i veckan och träffa kompisar varje dag, så kanske kommer det räcka? Ju äldre hon blir desto mer kommer hon att vilja vara med kompisar på fritiden, följa med hem efter skolan och vise versa. Kanske kommer hon ha något fritidsintresse som tar upp mycket tid?
Jag tänker också lite att det är för sent med ett syskon nu, jag vill gärna inte få barn efter 30 och jag har alltid föreställt mig två barn innan jag är 30 med 3 års mellanrum, men det är ju som sagt försent nu. Ett barn som skulle födas inom två år passar heller inte in i min vision för hur jag vill att de nästkommande åren ska se ut. Jag vill jätte gärna åka utomlands när jag är 30, alltså om två år och det vill jag inte göra med ett så litet barn. Jag vet att folk åker utomlands med spädbarn men jag har inte varit utomlands förut så det skulle bara ge mig alldeles för mycket ångest. Hade jag dessutom varit mammaledig så hade jag inte kunnat spara ihop pengar till den där resan.
Det låter ju jätte hemskt när jag läser det jag skrivit men det är i alla fall mina tankar och känslor just nu. Vissa tycker säkert att det är egoistiskt, men jag skulle aldrig vilja sätta ett barn till världen som jag inte längtade efter ”bara för att man ska ha minst två barn”.
Innan Alma blev till så fanns det ingenting som jag längtade efter mer än just henne. Sedan hon föddes har nog min längtan blivit mättad. Jag har fått mitt alldeles perfekta barn, allt jag någonsin velat ha. Hon är den mest omtänksamma och roligaste jag vet. Hennes kramar är det bästa som finns och hennes skratt är det ljuvligaste mina öron hört och någonsin kommer att få höra. Samtidigt så tjatar hon nästan hål i huvudet på mig med alla sina frågor och sitt mamma, mamma, mamma, mamma…… dagarna i ända!! Hon är så himla envis och hennes morgonhumör är verkligen inte att leka med vissa dagar, det är så att jag vill slita mitt hår ibland! De dagarna är jag så tacksam för att jag bara har ett barn att kivas med^^
Det är samma sak när man ska iväg någonstans eller göra någonting, allt tar så mycket längre tid med ett barn, hur skulle det då inte bli med två barn?!?! Kamperna jag har vissa dagar med Alma för att få henne att borsta tänderna och ta på sig skorna när vi ska iväg är inte att leka med alltså.
Med ett barn till skulle våra utgifter bli högre också, det ska köpas bilbarnstolar, mer mat kommer gå åt, det blir en förskoleavgift till att betala osv osv. Så i det fallet hade vi fått pausa allt annat vi vill göra tills vidare. Som att fixa i ordning resten av huset. Jag och Christer skulle dessutom behöva mer tid för varandra än vad vi har idag och ju äldre Alma blir desto mer klarar hon sig själv, sover i sin egen säng och då får vi mer tid ihop på tu man hand.
Nu rabblar jag bara upp en massa negativa saker med att ha fler barn, men just nu är det de känslorna som regerar.
Fast vissa dagar ser jag bara det positiva, som att jag skulle få uppleva en graviditet en gång till, det kan jag verkligen sakna!!! Känslan att känna sitt barns rörelser där inne i magen är verkligen helt fantastiskt, ja det finns ingenting som kan mäta sig med det tror jag. Det är även en del saker som jag inte gjorde under graviditeten med Alma som jag skulle vilja få en ny chans till. Som att göra en gipsavgjutning av magen och ha en babyshower. Men bara för att jag hade en toppen graviditet med Alma betyder inte det att jag skulle ha det igen, jag kanske skulle spy konstant i 7 månader nästa gång, få värsta foglossningen och bara må skit och vara trött hela graviditeten igenom!? Ja, hur man än vänder och vrider på det så finns det alltid två sidor.
När de positiva tankarna dyker upp så tänker jag även på vilken otroligt fin storasyster Alma skulle bli med sin fina personlighet. Hon skulle ta så bra hand om sitt syskon och vara otroligt beskyddande. Att få möjligheten att uppleva den där syskonkärleken på nära håll skulle vara ett enormt privilegium. Trots allt syskongnabb så finns det ju ingen annan relation som kan mätas med just en syskonrelation. De skulle säkert ha stor glädje av varandra senare som vuxna, Almas teoretiska framtida barn skulle få kusiner på mammas sida och Alma skulle inte känna att hon var ensam mot mig och Christer i tonåren när vi säger nej när hon vill ut och festa eller något liknande. Då skulle hon ha någon på ”sin sida” som vet hurdana mamma och pappa är och som förstår henne. För det är ändå något som bara ett syskon kan sätta sig in i.
En annan sak som kan oroa mig lite angående att bara ha ett barn är att Alma ska bli bortskämd och förvänta sig saker eftersom vi faktiskt har möjlighet att ge henne dem. Jag vill ju ge henne allt jag kan, både i tid och i ting. Men självklart ska hon inte få en massa saker när och hur som helst bara för att utan det får bli till jul, födelsedagen och liknande.
Den här frågan kan verkligen diskuteras i en oändlighet och alla tycker och tänker vi olika och gör det som känns rätt för just oss. Jag bryr mig inte det minsta om ifall du har ett eller tio barn, det är helt upp till dig. Jag kan bara stå för mina känslor och mina tankar kring hur just vårt liv är nu och skulle förändras med ytterligare ett barn. Alla är vi olika stresståliga och jag vet inte om jag skulle klara av fler barn. Det skulle jag säkert, men man vet aldrig. Och jag är inte säker på att det är en risk som jag är villig att ta, för det kan faktiskt gå käpprätt åt helvete.
I just det här fallet kanske det bästa är att vara nöjd och tacksam för det jag har och inte tänka på det jag inte har.
Jag är gravid nu och vår tjej kommer få ett syskon när hon precis fyllt tre år. Jag är jätteglad för det, men det är stundtals mkt tufft att vara gravid och ha tålamod med en 2,5-åring samtidigt.. ibland undrar jag vad vi gett oss in på 🙂 jag räknar med att första året kommer bli tufft och sen hoppas jag att det lättar. Men jag förstår dina tankar och att känslorna pendlar… man vill ju orka och kunna leva och inte bara överleva! Alma kommer få det toppen med eller utan syskon tror jag 🙂
Grattis till bebisen i magen!! Som du säger så kommer det garanterat att vara tufft emellanåt men vad gör man inte för sina barn liksom!? Det kommer bli så bra tror jag, vi mammor klarar så mycket mer än vad vi tror 🙂
Tack för dina fina ord <3
Jag håller verkligen med dig att jag tycker det är så fräckt att fråga om man vill ha fler barn eller när det är dags? Man skall vara försiktig med den frågan tycker jag, då som du skriver man inte vet om personen kan få fler barn, vill eller om det gång på gång varit käppar i hjulen. Jag har önskat syskon till Cornelia länge men som jag oftast svarar när jag får frågan är att det är lättare sagt en gjort och då blir det tyst.
Ha en fin eftermiddag 🙂 Kram på dig
Tack för dina ord och för att du delar med dig. Som du säger så vet man aldrig vad som sker bakom stängda dörrar och vad andra kämpar med, man måste verkligen tänka till en gång extra innan man yttrar sig om andras liv. Jag håller tummarna för att er önskan går i uppfyllelse. Kram kram
Tack för dina tankar. Det märks att du verkligen tänkt på detta. Jag förstår dig verkligen, det är absolut ingenting lättsamt med ett barn eller att skaffa ytterligare ett till barn. Man vet ju inte heller OM man en skulle kunna få ett barn till… 🙂
Jag har ett barn, hon är 2,5 år nu. Jag är 27,5 år. Vi planerade tidigt att eventuella syskon skulle dröja, minst 4 år mellan (vi vill gärna ha tre). Vi följer fortfarande den planen. Jag började precis jobba i januari, och med denna plan kan vi/jag jobba i två år till och spara massa pengar innan nästa mammaledighet.
Att ha 4 år emellan inget jag oroar mig om. Många med syskon med den åldersskillnaden har det gått jättebra med, att de leker jättebra och vissa har jättebra relationer som vuxna syskon. Sådant har dock med bra uppfostran att göra med och hur föräldrarna är, enligt mig.
Vissa (läs svärmor) har väl tyckt att det är långt emellan, men ska man vara petig är 4 år emellan bäst, enligt forskning. Det brukar jag köra med när någon säger något, haha.
Så länge ingens önskan trycks ned eller går före och att alla mår bra av beslutet, så är er ”plan” bäst för er 🙂
Det låter som att ni har en bra ”plan” för hur ni vill ha det. Fyra år är nog en ganska bra ålder som du säger, då är det första barnet lite större och behöver inte passas upp på samma sätt och man kan förklara ordentligt varför man måste sitta och amma och inte
kan hjälpa just nu utan att det äldre barnet för vänta lite osv. Jag hade nog kunnat tänka mig ett barn till om ett år också, men sedan är det vissa saker som jag helst inte vill skjuta upp som jag vill göra inom de närmsta åren och eftersom Christer lutar mer åt ett barn så blir det nog så.
Jag blir också irriterad på en del folks okänsliga frågor om hur man vill ha sin familj. Nu har vi tre flickor och är alldeles jättenöjda med det, men tror du inte att man får frågan om man ska skaffa en pojke också. Jag häpnar! För det finns ju inga garantier för det alls. Ett barn till och vi får inte plats i varken bilen eller huset. Jag vet väl att det kanske menas lite skämtsamt oftast, men jag tycker inte det är ett dugg roligt. Ibland känns det även som om det ena barnet precis hunnit födas innan man får den där frågan. Folk borde tänka efter lite mer! Har funderat lite på varför det är så, har intw kommit fram till något,men har iallafall funderat ut ett par fräcka svar att komma med beroende på situationen ?
Hursomhelst så är antalet barn inget som någon annan har att göra med, det är ju helt upp till en själv och hur man vill ha sitt liv ?
Folk tänker inte alltid till innan de talar tyvärr. Jag tror att många människor tyvärr har behovet av att påpeka när andra gör något som de själva inte tycker är rätt, fast det egentligen inte finns något rätt eller fel. Vi har också fått frågan om vi inte vill ge Alma en lillebror? Könet på ens barn har ju verkligen ingen betydelse, det enda man som förälder önskar är väl att man får ett friskt barn. Så var det i alla fall för oss.
Jag har också försökt komma på något bra att säga när folk frågar om syskon, men oftast säger jag bara att vi inte vill ha fler barn just nu och då kommer bara ännu fler frågor och alla anklagelser. Ibland har jag lust att säga att vi inte kan få fler barn eller något men jag vill inte ljuga heller. Folk har ju egentligen inte med det att göra så det kanske är det man borde säga??