Ibland är livet riktigt tufft och en sådan period går jag igenom just nu. Jag och Alma bråkar mest hela tiden, om allt och ingenting och det är fruktansvärt frustrerande! Vissa dagar bara hatar hon på mig så himla mycket, och det är klart att det är jag som blir utsatt för alla prövningar och hennes humör eftersom jag är den som är hemma mest med henne. När pappa kommer hem är hon oftast jätte glad och vill bara vara med honom, leka, kramas och så är det bara han som får natta henne osv. Hon både säger och visar tydligt att jag inte får vara med. Ibland bryr jag mig inte alls då jag vet att hon gör det för att retas, medan andra dagar så gör det verkligen ont i hjärtat på riktigt.
Det jobbigaste är att hennes humör skiftar så fort och att hon bryter ihop på en millisekund. Efter att ha haft det så i flera veckor, ja månader kanske det till och med är nu(?) så börjar mitt tålamod verkligen att tryta och jag orkar verkligen inte vara pedagogisk längre utan låter henne i stort sett få sina utbrott och går iväg och gör något annat. Sedan får man försöka lugna henne efter en stund och prata om vad som händer, att det inte är okej att bete sig si och så men jag vet ärligt inte hur mycket hon bryr sig om vad jag säger för nästa dag, eller senare samma dag så är det samma sak igen. Det känns lite som att hur mycket jag än försöker och vad jag än gör när det kommer till barnuppfostran så blir det bara fel just nu.
Ju fler sådana här dagar som går desto mer känner jag att jag börjar längta efter och behöva lite egentid, och då menar jag inte att få ta en promenad med hunden eller en dusch ifred utan ett helt dygn helst att bara få vara mig själv. Bara sitta i soffan och se på tv eller serier utan några som helst måsten. Få sova ut på morgonen, beställa hem hämtmat och bara få vara. Det har jag inte gjort på många många år, jag har inte känt behovet av det heller (förutom när jag varit sjuk men som mamma spelar det ingen roll hur sjuk du är, man får ändå se till alla andras behov före ens egna). Så nu så är det verkligen dags att ta tag i det känner jag. Jag behöver få minst ett dygns återhämtning och vila både för kropp och själ innan jag får ett psykbryt och bryter ihop totalt!
Förhoppningsvis så kan Christer åka och hälsa på sin kompis i Västerås snart en helg då jag är ledig och då ska jag passa på att lämna Alma hos mormor och morfar så jag kan få ro om mig själv lite.
Det känns lite egoistiskt att tänka och känna så här, men fy sjutton vad jag behöver det!!
Visst är det tungt ibland. Min dotter brukar kalla mig monster ibland eller att jag inte längre är hennes mamma. Hon blir såååå arg. Jag längtar jätteofta efter egen tid och skäms inte alls! Min man brukade ta dottern och åka till sina föräldrar över helgen. Då fick jag vara helt själv. Nu ammar jag lillebror så det tar ett tag till han kan ta med båda, men jag längtar!!
Sådana kommentarer skär ju rakt in i hjärtat på en, inte roligt alls! Men jag antar att det hör till och är något som barn måste gå igenom för att hitta sig själva och sin egen identitet? Det gör det inte mindre tufft för oss som föräldrar dock.
En hel helg själv låter ju hur skönt som helst!! ? Då hinner man både få vara ifred och sakna resten av familjen lite.