Johannas hörna

Igår kväll efter att Alma somnat så myste jag ner mig i soffan med en skål skivad vattenmelon och tittade på en film. Det var riktigt längesen som jag såg en film nu och inte bara ett tv-program eller ett avsnitt av en serie så det kändes riktigt mysigt och speciellt. Skönt med lite egentid på kvällen också då jag bara kunde slappna av och inte behöva tänka på något utan bara låta mig själv försvinna in i filmen.

Filmen jag såg var A gift of miracles. En jätte fin film som verkligen väckte känslor hos mig och det var flera gånger under filmens gång, speciellt mot slutet som tårarna rann nedför kinderna.

Filmen handlar om en kvinna som hittar en anteckningsbok från sin bortgångna mamma där det står nedskrivet några föremål och personer som ska ha föremålen. Så hon bestämmer sig för att avsluta det hennes mamma påbörjade och börjar söka upp dessa människor och får under filmens gång genom dessa människor lära känna mamman som hon själv aldrig fått lära känna då hon dog när hon bara var 1 år gammal.

Som mamma så var det här en väldigt stark film att se och jag kunde inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om det skulle hända mig någonting. Skulle Alma minnas mig? Hur jag ser ut, min röst, hur vi skrattat tillsammans och hur hon tryggt kunnat somna i min famn? Skulle hon veta och känna hur mycket jag älskar henne? En massa sådana tankar väcktes och jag hoppas att vi aldrig ska behöva få svaren på dessa frågor.

Men det gör mig så ledsen i hjärtat att veta att det faktiskt finns barn som växer upp som förlorat en förälder i tidig ålder. För som förälder vill man ju alltid kunna finnas där för sitt barn och skydda dem och överösa dem med villkorslös kärlek. Jag vill finnas där och peppa och inspirera henne genom livet och tala om för henne vilken fantastisk människa hon är. Jag vill att hon ska veta att jag från den dagen hon föddes tills den dagen jag dör alltid kommer vara hennes största fan.