Johannas hörna

Då var det en ny vecka igen och jag har jobbat min första dag efter att ha varit hemma en vecka med Alma som varit förkyld. Förutom att Alma varit förkyld så har jag varit på sjukhus under förra veckan. Jag hade ju fått en tid på torsdagen förra veckan för att med medicinsk hjälp få livmodern att störa ut missfallet, men redan på måndag kväll vid 22 tiden så började jag blöda kraftigt och två stora klumpar, som det senare visade sig vara fostret och moderkakan, stöttes ut. Jag ringde och rådfrågade gyn eftersom jag hade en tid på torsdagen och de sa att jag skulle avvakta under natten och sedan höra av mig till mottagningen nästa morgon.

När jag pratat med dem morgonen därpå så ville de att jag skulle komma in direkt för att de skulle se så allt kommit ut. Problemet var ju bara att jag var hemma med Alma som var sjuk, så henne fick jag lämna hos Christer på jobbet och så fick min mamma åka ifrån jobbet och följa med mig till sjukhuset. Jag trodde att de skulle kolla mig och sedan skicka hem mig snabbt, men så blev inte fallet. När de undersökte mig så var fortfarande själva fostersäcken kvar i livmodern och den var alldeles blodfylld så jag fick inte åka hem utan jag blev istället inskriven och uppskickad till avdelningen. Innan jag fick åka upp till avdelningen så fick min mamma åka hem och hämta Alma på Christers jobb och avlösa honom då han var tvungen att jobba klart med saker som var brådskande, jag visste ju inte heller hur länge jag skulle bli kvar, om det bara skulle ta ett par timmar eller om jag skulle behöva stanna över natt. Så allt blev väldigt rörigt och jag var lite chockad då jag varit så säker på att allt hade kommit ut och jag bara skulle behöva undersökas. Men livet blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

När min mamma åkt så skulle de ta blodprover på mig och sätta in en kanyl med dropp för att jag inte fick äta något ifall jag plötsligt skulle behöva sövas. Jag som är så nålrädd fick ju givetvis en sköterska som inte kunde sticka heller, så jävla typiskt! Som om läget inte var illa redan. Hon stack i båda armarna utan att träffa ett kärl och när hon började ”gräva” med nålen i armen vid andra försöket så höll jag på att svimma, så hon fick fälla bak ryggstödet på stolen så jag fick ligga ner och så kom ytterligare två sköterskor in i rummet, en som baddade mig på huvudet och en annan som tog över och stack mig i armen istället, och hon lyckades tack och lov på första försöket.

När proverna var tagna fick jag åka upp på avdelningen där jag fick ett rum. I rummet fanns en säng, en fåtölj, en tv och några gamla veckotidningar. Efter en stund kom en annan sjuksköterska som hade med sig tabletter som skulle få livmodern att göra sig av med det som fanns kvar. När hon kommer in frågar hon lite allmänt hur jag mår och sedan frågar hon om jag gjort en abort förut. Alltså jag tog så illa upp av hennes fråga. Det är ingen abort det är ett missfall sa jag, och ner jag har aldrig varit med om det här förut. Nu vet inte jag om det kallas för abort när man har fått ett uteblivet missfall?? Men jag tog fruktansvärt illa vid mig då en abort och ett missfall är två helt olika saker! Så himla klumpigt uttryckt av henne kände jag.

Jag fick i alla fall två tabletter som skulle smälta under tungan och så gick sköterskan för att hämta en kudde till mig då det saknades på sängen och för att försöka hitta fjärrkontrollen till tvn. Under tiden så satte jag mig i fåtöljen och började bläddra i en av tidningarna. Efter en stund började jag frysa och känna mig febrig och efter ungefär en timma kom sjuksköterskan tillbaka för att kolla till mig. Då hade hon inte lyckats hitta fjärrkontrollen och kudden hade hon glömt.. Jag sa att jag kände mig febrig och det kunde man göra av tabletterna så det var fullt normalt. Hon informerade mig sedan om att jag skulle få en ny dos med tabletter om ca 1,5 timma igen och så gick hon och jag blev ensam kvar på rummet igen, En halvtimma senare går jag på toaletten och då har medicinerna gjort sitt och allt som var kvar kom ut så jag behövde inte den där andra dosen. En stund senare blir jag undersökt av en ny läkare för att se att allt såg bra ut, hon undersökte livmodern jätte noga och berättade vad allt på skärmen var för något, vad hon tittade efter osv. Väldigt intressant! Hon kollade äggstockarna och man kunde se en massa äggblåsor, så allting såg helt normalt ut och det fanns ingenting som tydde på att jag inte skulle kunna bära ett barn, utan vi har som hon uttryckte det bara haft en himla otur, vilket var en väldig lättnad att höra.

Efter undersökningen fick jag mat och därefter blev jag utskriven och fick åka hem med order om vila de närmsta dagarna så kroppen kunde läka i lugn och ro. Jag hade ju ändå ett stort sår i magen där moderkakan suttit, så att Alma var sjuk och jag kunde vara hemma och vabba passade ju perfekt de resterande dagarna av veckan. Jag blev utskriven lagom till Christer slutade jobbet så han kom och hämtade mig och när vi kom hem var min mamma och Alma här och jag överöstes med kärlek och fick en blomma och choklad som de hade köpt till mig.

Mamma berättade att Alma blivit orolig när hon kom och hämtade henne hos Christer och jag inte var med hem, hon hade frågat var jag var och blivit riktigt nedstämd när hon förstod att jag var kvar på sjukhuset. Min fina lilla unge <3 Mormor hade dock lyckats distrahera henne med lite nyköpta leksaker från Gekås som hon hade hemma hos sig och en ny pyjamas med My little pony på, så hon var snart på bra humör igen min lilla Alma.

Det kändes så skönt att vara hemma igen och jag var så tacksam över att allt gått så snabbt och smidigt som det ändå gjorde och jag var otroligt lättad över att ha sluppit skrapas.

Det här har varit en riktig känslomässig berg och dalbana. Ena stunden har jag brutit ihop totalt och velat isolera mig från omvärlden medan jag i nästa stund har känt mig som en riktig super women som klarat mig igenom det här. Tankarna kring det här med ett barn till har också varierat mellan tankar om att jag inte vill försöka igen då jag aldrig i mitt liv vill behöva gå igenom något sådant här igen till att i nästa stund vändas helt och jag känner att jag ska bli gravid igen, Alma ska få ett syskon till varje pris, om jag så ska behöva gå igenom det här 10 gånger till! Som sagt, känslorna har varit väldigt upp och ner, men med tanke på alla hormoner som jag haft i kroppen så är det kanske inte så konstigt. Jag har låtit mig själv känna det jag känner för stunden, jag har gråtit hejdlöst och varit arg och besviken på min kropp som jag känner har svikit mig, samtidigt så har jag har klappat mig själv på axeln och talat om för mig själv hur grym jag och min kropp ändå är. Missfallet hände med största sannolikhet av en anledning och kroppen gjorde sig av med något som antagligen inte var som det skulle. Det är ju ganska så fantastiskt ändå när man tänker på det på det sättet.

Nu är det här kapitlet slut och jag kan vända blad och se framåt igen. Vad som finns i framtiden återstår att se, jag ser i alla fall ljust på den.