Johannas hörna

Var snäll mot människor runt omkring dig för du vet aldrig vilka problem, vilken hjärtesorg eller vilka bekymmer som någon annan går och bär på.

Dessa ord har fått en annan, mer tydlig innebörd för mig den senaste veckan. För ingen kan se vad jag går igenom just nu, ingen kan se att jag går omkring och bär på mitt döda barn i magen. Ett barn som min kropp inte vill släppa ifrån sig.

I lördags morse gick mitt hjärta ännu en gång i tusen bitar då jag för andra gången i år såg blod på pappret när jag varit på toaletten. Jag trodde verkligen att det skulle gå vägen den här gången. Efter mitt tidigare missfall i maj i år så blödde jag i tre veckor, fick sedan min mens och blev gravid igen redan i juni. Jag var så glad att det tog sig så fort igen och den här gången kändes det så bra. Jag blev otroligt trött i gravid vecka 5 ungefär, alltså jag har aldrig upplevt något liknande denna trötthet, men det kändes trots allt bra då jag visste att det var ett tecken på att allt var som det skulle den här gången. I vecka 7 började jag må illa. Inte så farligt, det fanns ett svagt illamående som låg i bakgrunden hela dagarna men det blev bättre så fort jag åt någonting så det gjorde jag, ofta. Med Alma så mådde jag illa på morgonen men så fort jag ätit frukost gick det över, men den här gången mådde jag som sagt illa hela dagarna men inte så pass illa att jag behövde kräkas. Illamåendet fortsatte till vecka 10 då det upphörde, lite orolig blev jag, men illamåendet med Alma försvann i vecka 11 så jag tänkte ändå att det säkert var okej med allt.

Men så i vecka 12 kom en blödning, väldigt lite så vi åkte till Gekås på lördagen som planerat men på söndagen när det kom lite mer blod så bröt jag ihop. Jag kontaktade mvc efter helgen som ville att jag skulle kontakta gynmottagningen. Det gjorde jag nästkommande dag och de ville ha in mig på ett VUL med en gång! Så det var bara att åka ifrån jobbet, hämta upp Christer på hans jobb och åka in.

Väl där så konstaterades det som jag trott, bebisen hade dött någon gång runt vecka 10. Läkaren sa också att jag blöder väldigt lite och att livmodertappen inte var påverkad, vilket betyder att jag drabbats av ett MA eller uteblivet missfall som det heter på svenska. Kroppen vill alltså inte stöta ifrån sig fostret så det behöver jag få hjälp med på medicinskt vis. Tyvärr så hade de ingen tid för detta förrän nästa torsdag, så en hel vecka kommer jag att få gå och vänta innan jag får någon hjälp.

Det är ingenting som påverkar mig fysiskt eller är farligt, men psykiskt så är det ju inte så roligt att veta att man går omkring och bär på sitt döda barn. Att behöva låtsas som ingenting när man är ute bland folk, för de kan ju inte veta.

På torsdag så kommer jag i alla fall att få åka till sjukhuset så jag är där kl 6 på morgonen, jag fick med mig fyra tabletter hem, två morfintabletter och två smärtstillande som ska tas en timma innan jag kommer in. Sedan kommer de att undersöka mig och därefter kommer jag få tabletter som ska mjuka upp livmodertappen och göra så livmodern kan göra sig av med det som ska ut. Det kommer göra ont enligt läkaren så jag kommer få fler smärtstillande tabletter där under dagen och jag kommer att få vara kvar på sjukhuset tills allt har kommit ut. Det kan gå snabbt eller också tar det hela dagen. För ca 5% av alla kvinnor så funkar inte den här medicinska metoden och då kommer jag istället att få stanna över natt och bli sövd och skrapad dagen därpå. Bara tanken på att behöva bli sövd gör mig livrädd så jag hoppas av hela min själ att min kropp kommer att reagera på tabletterna så jag slipper det.

Tankarna mal i huvudet. Jag tänker på vad som kan hända och gå fel, varför vi ska ha sådan otur, varför min kropp bråkar och inte kan göra sig av med det på egen hand osv. Jag funderar också på om det är värt att försöka igen sen, eller om det kommer gå åt skogen en gång till. Klarar jag i så fall av det? Tankarna är många men jag försöker att tänka på annat och göra sådant som gör mig glad, vilket i det stora hela innebär att göra sådant som gör Alma glad. Världens bästa Alma, vårt mirakel.

Liksom förra gången så hade vi inte berättat för Alma om graviditeten utan hade tänkt vänta till efter rutinultraljudet. Dock så behöver man inte berätta vissa saker för Alma för hon vet ändå. Förra gången jag var gravid så sa hon till mig dagen innan jag plussade att hon skulle få en lillebror till jul, och den graviditeten var beräknad till den 27.e december. Den här gången så sa hon inget förrän efter att jag plussat, men ett par dagar efter det så sa hon från ingenstans att hon skulle få en lillasyster snart. När vi var i en affär och kikade på bebiskläder till Almas kusin så gick Alma fram till ett par volang leggins och sa: Dom ska min lillasyster ha. Detta var dock samma dag som jag börjat blöda så det blev inget köp av kläder till lillasyster. Sedan i söndags så säger Alma något som får hela mitt hjärta att brista. Hon sitter och leker på golvet när hon plötsligt säger: !Mamma, lillasyster är borta nu,” Vilken lillasyster frågar jag. ”Lillasyster i magen, hon är borta.” Alltså hur kan hon veta?!

Är inte min unge synsk så vet jag inte vad!?

Så nu vet även ni hur det ligger till. Önska mig lycka till på torsdag, det kan jag behöva.

Och glöm inte att vara rädda om varandra.

Det blev inget småsyskon den här gången heller.