Johannas hörna

Jag har funderat bort och fram huruvida jag ska skriva det här inlägget eller inte, och nu när jag sitter här och skriver så vet jag fortfarande inte om jag ska publicera det när jag väl har skrivit klart, men om ni läser det här nu så gjorde jag det.

Det jag vill skriva om är en sak som det inte pratas så mycket om, missfall. För lite över en månad sedan, den 9:e maj närmare bestämt så fick jag missfall i gravidvecka 7. Ett tidigt missfall med andra ord, men trots det så gjorde det så klart ont och det var många drömmar som gick i kras.

Jag har ju haft många tankar och funderingar kring om vi ska ha fler barn eller inte, jag har många rädslor som jag försökt övervinna och det som hjälpt har varit att känna efter med hjärtat, vad VILL jag, istället för vad kan hända/ vad är jag rädd för. Svaret på den första frågan är väldigt enkel. Jag VILL ha två barn. Jag VILL ge Alma ett syskon och jag VILL få uppleva en graviditet igen. Min man är väldigt nöjd med bara Alma, men han vet också att jag inte kommer få ro i själen förrän jag uppfyllt min längtan efter ett barn till så i slutet av förra sommaren slutade jag med mina mini piller och så sa vi att det får ta sig om det tar sig.

När vi försökte bli gravida med Alma så slutade jag med mina p-piller i april, vi blev gravida i december och Alma föddes i augusti. Den här gången så slutade jag med mina piller i augusti, den 24:e april tog jag ett positivt graviditetstest och bebisen var då beräknad att födas i december. Med andra ord så tog det 9 månader att bli gravid med Alma och det tog 9 månader den här gången också, dessutom var det samma tre månader som var inblandade i det hela. Slump eller ödet? Jag tror ju på ödet och kände direkt att den här graviditeten var menad. En annan sak som också bidrog till att jag trodde att det var ödet att vi skulle få just den här bebisen var att natten innan jag tog det positiva testet, den 23:e april, så nattade jag Alma och satt bredvid hennes säng och pratade om vad vi gjort under dagen och vad vi skulle göra dagen efter. Då säger Alma från ingenstans: ”Jag ska få en lillebror i morgon.” Alma har då tidigare vid några tillfällen sagt saker som senare hänt, så jag har en känsla av att hon har en annan nivå av intuition eller kan se eller känna saker som jag tex inte kan. Jag tror ju stenhårt på det här med folk som är synska så när hon sa så fick jag rysningar i hela kroppen då jag visste att jag skulle få mens morgonen därpå. När jag vaknade så hade inte mensen kommit, den brukar komma under natten, så jag tog ett test, mest för att Alma sagt just som hon gjort, och när det kom fram två streck så fick jag ännu mera rysningar! Hur sjutton kunde hon veta?! På min födelsedag två dagar senare, den 26:e april var jag lyckligare än någonsin. Man vill inte börja hoppas för mycket för snabbt, men jag är en drömmare och jag tror att de flesta kvinnor direkt börjar att fantisera om det nya livet som komma skall.

Lyckan blev dock kortvarig då jag den 5:e maj fick en rosa flytning, jag kontaktade 1177 som sade att det är vanligt med graviditetsblödningar i början och att så länge jag inte hade ont inte behövde oroa mig men att jag borde sjukskriva mig och vila under dagen om jag känner att jag behöver det, så det gjorde jag. Trots att de sa att det är vanligt med blödningar så kände jag att allt nog inte var som det skulle och kunde inte släppa den där oroskänslan. Den 8:e maj var jag på inskrivning på MVC och tog upp det med blödningen då jag fortfarande hade lite rosa/bruna flytningar emellanåt, men de sade att man kan få en blödning när moderkakan bildas och fäster och att jag inte behövde oroa mig. Nästa morgon åker jag till jobbet och när jag har jobbat i fyra timmar så känner jag hur någonting börjar rinna och går på toaletten och möts av en massa, nästan svart blod. Jag bryter ihop och får åka hem.

Nu börjar en massa tankar att snurra i huvudet så klart, som att det inte är meningen att vi ska få fler barn, eller om jag kunde ha förhindrat missfallet på något sätt? Jag vet att det inte finns någon medicinsk bevisning för att stress och liknande skulle bidra till missfall, men nu i fredags när jag jobbade och det var extremt stressigt så skenade ändå tankarna iväg och jag tänkte att det ju faktiskt inte är konstigt att jag fick missfall när jag jobbar på ett sådant här ställe där man halvt stressar ihjäl sig emellanåt!! Samtidigt så tänker jag också att missfallet säkert bara skedde pga att fostret inte utvecklades som det skulle och att det inte finns någon annan bidragande faktor. Hade jag inte haft Alma sedan innan så hade jag säkert brutit ihop helt och trott att det var något fel på mig, att jag inte kan bära ett barn osv, men nu vet jag ju tack och lov att så inte är fallet.

Jag vet att det är vanligare än vad man tror med missfall, och nu så här i efterhand när man pratat med kvinnor i sin omgivning om det så har mer än hälften av dem någon gång genomgått ett missfall, det är ingen som pratar högt om det bara.

Alla upplever vi ett missfall olika och tack vare att vi har Alma så har jag ändå tagit mig igenom det bra tycker jag. Jag blödde i lite över 3 veckor och kontaktade gyn då jag var orolig över att kanske behöva skrapa om inte allt skulle stötas ut av sig självt, men hon sa att man kan blöda allt mellan 1-4 veckor och så länge jag inte hade ont eller fick feber så kunde jag vara lugn. I slutet av den tredje veckan så blödde jag allt mindre och så plötsligt när jag gick på toaletten så kände jag hur en stor klump var på väg ut så jag tog toalettpapper för att typ ta emot det och se vad det var, det som kom ut såg ut som en liten fostersäck, i storlek med halva min tumme med en ”tråd” på kanske 2 cm på sig och jag är ganska säker på att det här var själva fostersäcken med navelsträngen. Efter det så blödde jag nästan ingenting och allt hade kommit ut helt naturligt. Sedan gick det en vecka utan blödning, då tog jag ett graviditetstest som visade negativt och det kändes ändå skönt att allt hormon var ur kroppen så man kunde lägga det hela bakom sig. Några dagar senare kom menstruationen igång igen, då blev jag så himla arg för jag var så trött på att blöda vid det här laget, men det känns ändå bra att kroppen återhämtat sig så pass snabbt igen. Men det har varit en riktig känslomässig och fysisk berg och dalbana. Från att ha fått gravidsymptom som ömma bröst och svullen mage till att det sedan i stort sett bara sa poff så var allt det som bortblåst. De första gravidveckorna jämförde jag så klart mycket med graviditeten med Alma och det var ingenting som var lika, med Alma så började jag att må illa i vecka 6 och det gjorde jag inte den här gången så det kändes som ett tecken på att någonting var fel. Ett annat sådant tecken var att jag den här gången fick fruktansvärt mycket finnar som gjorde väldigt ont, inget gravidglow alls med andra ord. Jag vet att alla graviditeter är olika och inte går att jämföra med varandra, men magkänslan brukar stämma och i det här fallet så stämde den ju tyvärr när jag kände att någonting var fel.

Det jobbigaste med det hela har varit att jag känt mig så hjälplös, ofta när något händer så kan man ju påverka det, men om en graviditet slutar i ett missfall eller ej kan man inte göra någonting åt och det känns så klart väldigt jobbigt för mig som är ett riktigt kontrollfreak. Jag vet ju med mig att jag gjort allting rätt, ätit rätt, tagit hand om mig själv osv och ändå så blev det som det blev, det känns tufft. Under graviditeten med Alma så dokumenterade jag mycket men jag hade lovat mig själv att vara ännu bättre på det den här gången eftersom det med största sannolikhet skulle bli min allra sista graviditet. Så när jag testat positivt tog jag fram kameran det och det blev både de första och de sista fotona för den här graviditeten. Det här slutade ju inte alls som vi hoppats, men jag är ändå glad att jag tog de här fotona så jag kan se tillbaka på dem och minnas. Det här missfallet har gjort att jag nog ännu mer uppskattar det jag faktiskt har. Får vi någon gång ge Alma ett syskon så finns det ingen som blir gladare än jag, men blir det inte så, ja då har vi ändå världens bästa Alma redan <3